I vuxenutbildningspolicy kan vi läsa mycket om vilka “problem” rektorer ansvarar för att lösa, låg kvalitet, bristande måluppfyllelse och dålig genomströmning. Men vad säger rektorerna själva?

🎙️ När rektorer berättar om sin vardag i vuxenutbildningen är det tydligt: kraven på flexibilitet och individanpassning är både centrala och utmanande.

💬 En rektor uttrycker det så här:
”…det är nästan så vi viker oss dubbla för att man ska kunna läsa lite överallt”

🔁 Rektorerna beskriver hur de ibland behöver:
• Ändra lärares anställningsformer (från ferietjänst till semestertjänst) för att kunna erbjuda utbildning året om
• Upphandla distansutbildningar eller skicka elever till närliggande, större kommuner
• Navigera mellan vad som är bäst för enskilda elever och vad som är hållbart för hela verksamheten

📉 Rektorerna ger exempel på hur kraven på flexibilitet leda till försämrad ekonomi och ett mer begränsat kursutbud – vilket gör det svårare att vara just flexibel på sikt.

🧩 I analysen uppmärksammas glapp mellan policy och praktik:
• Policyn fokuserar på rektors ansvar – men tar sällan hänsyn till lokala förutsättningar
• Små kommuner har svårare att leva upp till samma krav som större
• Perspektiven från rektorer, lärare och studie- och yrkesvägledare saknas ofta i den nationella debatten

💡Fokus hamnar ofta på vad det är som ska göras – men hur och under vilka villkor samt vilka konsekvenser det får – är minst lika relevanta frågor!

❓Vad tänker du? Känner du igen dig i beskrivningen av balansgången mellan individanpassning, flexibilitet och kvalitet?

📚Läs och ladda ned artikeln här: https://doi.org/10.1080/02601370.2025.2486806